Appropriation 5
Min långa, hoppiga och slitsamma process.
Den första av konstnärerna som jag egentligen fastnade för när jag besökte biennalen var Leslie Hewitt. Hennes foton på foton på foton. Det var egentligen där allting började. Jag gav mig iväg till fotohandeln, införskaffade en svartvit filmrulle, laddade pappas gamla Minolta och gav mig iväg med den över axeln.
En appropriation närmre Hewitts verk. Ett undersökande av vad som formar oss till oss.
Det var egentligen inte förän en hel vecka senare, när filmen var framkallad som jag på riktigt satte igång med min process. Funderingarna över vad jag ville göra med fotorna kunde inte redas ut så länge jag inte visste hur resultatet blev. Så tänkte jag då iallafall, men det blev inte lättare av att ha dom i händerna heller.
Det var först här i processen som jag kom att tänka på Lynette Yiadom-Boakye och hennes sätt att beskriva sina egna målningar. I beskrivningen av hennes verk står det bland annat att "She doesn’t think of them as portraits or even necessarily as people. They are people but somehow above and beyond people. They exist only in paint and they aren't of anyone in particular." När är då någonsin en bild precis det den ser ut att vara? tänkte jag. Detta gav jag mig vidare in i ett tag genom ett slags utforskande.
På handledningen hamnade diskussionen lite kring vem jag är. Vem personen bakom kameran är och tanken om att jag egentligen utforskade mig själv. Men det var nog precis där jag inte ville hamna. Inte fokus på mig, inte nu! Jag vill komma långt bort ifrån mig själv. Så långt som bara möjligt. Ville inte behöva tänka på eller behöva hantera mig själv även i skolan och även i arbetet.
Kanske var det precis det jag behövde?
Men vem orkar det när luften gått ur en och vem bryr sig om en trasig ballong?
Texten lyder:
jag kanske jag vill
inte alltid
märkte det mer än
när jag vad
borde jag
kan
jag kanske
inte jag vill
såg det alltid
i tid ge
av
jag kanske mig själv
inte
hade jag slutar
kunnat som
förhindra en
det trasig
ändå ballong
För mig handlar arbetet om mig själv och hur jag funkar i vissa relationer jag hamnat i. Olika typer av relationer men med människor som behöver mer än vad jag kan ge. Där jag försöker och kämpar för att hjälpa till med saker jag varken har makt eller kunskap att rå för. Saker jag inte kan påverka men ger mig fan på att lösa. För att jag bryr mig, för att jag tycker om, för att jag vill och för att jag känner mig behövd. Arbetet handlar också om oss människor, alla vi som många gånger känner oss maktlösa och otillräckliga. Det är bara en del av att vara människa. Men känslan av otilräcklighet tar ibland över. Känslan av att en inte duger som en är. Att en inte är tillräcklig som syskon, som vän, som partner, som kollega, som barn och som människa. Att en inte är fin nog, inte bra nog, inte hjälper nog, inte finns där när en behövs, inte lyssnar ordentligt eller gör tillräckligt gott i världen.
Denna text och detta arbete är en uppmaning och påminnelse till mig själv och andra att faktiskt inte ge allt. Förlorar en sig själv på vägen så kan en inte hjälpa någon annan. Det är som flygvärdinnorna uppmanar en till på flygplanen. Föräldrarna måste ta på sig gasmaskerna först, innan de hjälper sina barn. För annars kanske det blir för sent och då kan en inte hjälpa någon alls.
