Makt - första veckan
Hannah Arendt, född 14 oktober 1906 i Linden, död 4 december 1975 i New York. Hon var en tysk-judisk filosof. Hanna flydde till Paris 1933 efter nazisternas maktövertagande i Tyskland och till USA 1941.
Under tisdagens introduktion fick vi se en spelfilm om hennes liv kring den period hon publicerade sin bok ”den banala ondskan”. I filmen får man se autentiska bilder från rättegången mot en före detta SS soldat och såklart nämns en hel del om andra världskriget i samband med detta. Precis som vanligt gör det mig deprimerad. Jag har så svårt att förstå varför människor ibland vill varandra så illa. Eller hur man kan göra vissa saker mot andra.
Hannah Arendt skriver om att det är när vi slutar tänka och bara ”gör som man blir tillsagd” som människan kan handla riktigt illa. När vi tar ifrån oss själva allt eget ansvar för våra handlingar och lyder någon annans order klarar man av att göra mycket värre saker.
Efter filmen skulle vi måla av oss det upplevda ur filmen. Det var en väldigt udda och nedstämd sinnestämning i klassrummet hela den eftermiddagen. Vi målade med kol på vita papper som bara blev svartare och svartare allteftersom tiden gick. Det var en slags dämpad ilska från mitt håll och hela klassen var ovanligt lugn och tyst. Det hela blev nästan skrämmande när det började dyka upp hakkors och små Adolf-avbilder på pappret bland det andra dystra. Vilken annan lektion som helst skulle det inte hänt. Men nu satt det där, i huvudet, och ville bearbetas och få utlopp.
Som andra uppgift klippte vi ut en liten bit av vårt gemensamma konstverk. Denna skulle vi på något sätt bearbeta fram tills imorgon. Jag valde den här eftersom jag fastnade för hur kolen i siluetterna tonades in i det vita.
Det var just uttoningen som jag tog fasta vid när jag senare skulle gå vidare från denna bild. Jag försökte få till en slags övergång mellan vitt och svart genom att låta färgen rinna över från ena sidan till den andra.
Människorna, siluetterna, i bilden blev för mig de andrar från döda judar som skulle se ner på Hannah från himlen och förfölja henne för hennes svek (någon hade skrivit det i ett hatbrev till Hannah). Jag tänker på hur jobbigt det är att känna sig missuppfattad. När man sedan försöker förklara så lyssnar ingen. De har redan bestämt sig för vad de tycker.
I filmen så var det så extremt tydligt. Hannah Arendt hade försökt vara rättvis och se saken från ett objektivt perspektiv medan många tyckte hon ställde sig mot judarna. Sedan ville de inte lyssna när hon försökte förklara. De såg svart när Hannah försökte bevisa att det var vitt.
På samma sätt tänker jag vig denna tavla. Det rinner åt båda hållen, därför kan man inte helt veta om det är det mörka som kväver det ljusa eller om det är det ljusa som börjat ta över.
Hannah Arendts texter var för många nästan helt svarta medan vissa kunde förstå försöket till rättvisa. Ger man saker tålamod och tid att förstå sig på så kan det kanske ibland finnas vitt under allt det som verkade svart på håll. Allt är inte alltid som det verkar.
