orangetmajs

 

Så gott som varje dag när jag åker till och från skolan lyssnar jag till Bob Dylans skrovliga röst. Jag hör honom sjunga starka texter, både kritiskt, hatiskt och ironiskt till behaglig musik. Under det tidiga sextiotalet fanns det mycket att vara upprörd över och kritisk till. Jag är lika upprörd jag, fast av det som sker nu. Dylans texter är lika aktuella nu som då, det är andra krig och andra ledare. Annars är det likadant. Fortfarande. Krig, svält, rasism, maktmissbruk, fattiga och alldeles för rika.

 

Jag har etthundranitton av Bobbys låtar inlagda på min telefon. Det är de jag lyssnar på om och om igen. Det är samma låtar och låter likadant varje gång men de säger mig alltid olika saker. Beroende på vad min dag har fört med sig, vad jag har upplevt nyligen och vilket humör jag är på. Det är olika låtar som tar fasta i huvudet och olika låtar som står ut.

 

Jag tycker om hans sätt att kritisera utan att egentligen säga vad han tycker om saker och ting. Hans låtar blir ibland mer som en berättelse. Han berättar sakligt om en situation, upplyser lyssnarna om saker och livshistorier. Ballad of Hollis Brown och Only a Hobo är bra exempel. Ironi, satir eller sarkasm förekommer inte heller sällan när han vill kritisera. Talkin' John Birch paranoid blues är ett bra exempel på det. I Blowin' in the Wind och i flera andra låtar ställer han istället öppna frågor.

 

 

Bob Dylan gör motstånd genom sin konst. Det vill jag med.