orangetmajs

Eftersom måndagen gick åt till att läsa började inte den ”riktiga” skolveckan förrän på tisdagen då vi hade föreläsning och seminarium kring Vygotskijs texter om kreativitet och fantasi.  Vygotskij lär ha sagt:

·         Elever lär sig bättre om de själva är intresserade

·         ”Det jag idag kan göra med hjälp av någon annan, kan jag imorgon göra på egen hand”

·         Istället för att se fantasi och verklighet som motsättningar ser han ett samband

·         Det krävs fantasi för att lära sig

Jag och mig grupp fastnade i en diskussion om vetenskap kontra fantasin. Vi kom överrens om hur dessa egentligen är beroende av varann men hur de ofta ställs mot varandra i dagens samhälle.

Från ett besök på Hasselblads center

Onsdag och torsdag: Assignment nummer 6 och även det sista denna kurs. Jag har gillat upplägget för assignmenten väldigt mycket. Det har även kommit till att kännas självklart att träffas och prata och reflektera kring dem dagen efter. Jag har blivit inspirerad till mitt framtida sätt att jobba och

Fredag: Två sokratiska samtal, nya samtalsledare, nya observatörer och nya ämnen att diskutera. Ändå kändes det inte lika nytt och prövande längre. Det kändes säkrare och som om vi faktiskt har förstått konceptet. Även om vi är långt ifrån experter än så länge. Jag tycker också att vi känns som en bekväm grupp där man får plats att prata om man vill ha den.

Däremot har jag funderat på en sak; hur gör man när man som samtalsledare eller lärare när man märker att det ofta är samma personer som pratar mycket och samma som pratar lite under vartenda samtal? Ska man anta att de inte vill säga någonting eller kanske inte känner att de har något att tillägga? Eller är det för att de känner att de inte får någon plats i samtalet? Jag försökte som samtalsledare se till att alla fick sagt något, dels för att det var vårat gruppmål att alla skulle göra sig hörda men mycket för att jag faktiskt ville få höra vad de tänkte och tyckte. Jag tog vid ett tillfälle upp att det fanns några som inte hade sagt så mycket. Men det kändes inte heller bra, jag ville att de skulle känna sig välkomna att bidra men jag kände istället att jag pekade ut dem. Jag tänker att ett bättre sätt kan vara att faktiskt ställa frågor direkt till personen i fråga, med hänvisning till något de tidigare har sagt. Denna fundering ska jag ta med mig vidare och komma fram till en lösning på. Det känns viktigt.