orangetmajs

Dagens workshop började på Göteborgs konstmuseum. Meningen var att vi skulle kika runt, stanna vid ett verk so vi fastnade för och sedan gestalta det som hände i mötet mellan en själv och verket. Jag som i princip är stammis på museet hade ju redan sett alla verken. De som jag tidigare fastnat för har jag redan hunnit tänka klart om. Det var därför svårt att hitta spänningen i ett möte. Det var inte förrän jag hade pallrat mig upp för alla trappor och gått igenom nästan alla rum som jag hittade något jag inte sett förut. Under samlingstiteln ”konst efter 1945” visas olika verk omväxlande med tillfälliga utställningar. Det var bland dessa jag hittade DEN.

Det som gjorde att jag fastade för just den här var helt enkelt att jag fastnade. Jag ville varken lämna stället jag stod på eller slutta inspektera och beundra det som hände i tavlan. Kanske bidrog det lite att den var (för mig) ny. Men det kan knappast vara hela anledningen. Det hände massor i mig utan att väcka några särskilda känslor. Jag finner bilden stark och uttrycksfull men vet inte om jag tycker att det är sorgsen, arg, panikartad, ångestfylld eller nedstämd. Glad kändes den inte, men samtidigt inte bara sorgsen. Jag bara kände med den, för den, om den men kunde inte bestämma vad.

Jag gjorde en figur i lera som ska föreställa mig själv och vad jag kände. Den sitter, stilla, på samma plats och med stora ögon betraktar det den ser. Så kände jag mig.