Kulturtrappan
”Fördömaren säger såhär: Populärkulturen är fördummande. Den uppmuntrar till våld, snusk och omoral. Den är estetiskt banal och intetsägande.” (Persson, M. Skolan och den Radikala Estetiken. Lund 2004. s. 134)
Det har alltid, genom alla tider funnits en rädsla för de unga. De med nya idéer, nya sätt att bete sig, uttrycka sig, tänka, nya musik, nya konstformer, nya sätt att uppfostra barn. Varje generation skiljer sig något från den förra. Så har det sett ut och så kommer det förmodligen alltid se ut.
Men vad är det egentligen vi är rädda för? Även jag som precis fyllt 20 räds lite inför de barn som växer upp nu. ”Fy vad hemskt! Såg du? Dom stackarna kommer ju bli helt förstörda!” kan jag tänka de gånger jag ser 7-åringarna cykla runt med sina smartphones. ”Ingen hjälm hade dom heller.” Visst det är annorlunda, inte som det var för mig, men måste det vara sämre för det?
Jag kan tänka att mycket av rädslan ligger i att det är just nytt och annorlunda. Det som känns främmande är oftast lite skrämmande. Det är också det man inte vet så mycket om som är det lättaste att få fördomar och förutfattade meningar om. Det gäller allt, platser, människor, mat o.s.v.
Kulturtrappan är ett begrepp som myntades på 70-talet. Man började kunna acceptera att barnen läste serietidningar och kollade på tecknad film på de lägre trappstegen om målet tillslut var att gå uppåt till ”finlitteraturens förlovade land” (Persson, M. s.134) Motståndet för att föra in populärkulturen i skolan är fortfarande starkt. Den nämns i de nya kursplanerna men då oftast i en klump och som inte förtjänar samma utrymme och allvar.
Jag tycker att det är ett viktigt begrepp. Inte för att jag tänker använda mig utav den utan tvärtom. Jag tycker inte att man ska dela upp kultur och konst i fack om vad som är ”fint” och ”fult”. Allt ligger ju trots allt i betraktarens ögon. C.S. Lewis uttrycker sig ungefär såhär om konst och litteratur: Om en av dina kompisar blir upp över öronen förälskad i en tjej i ditt umgänge som du alltid har ansett vara grå och tråkig. Tänk då inte att han har blivit skvatt galen utan acceptera att det finns något fantastiskt i denna tjej som du inte har haft fantasi nog att upptäcka.
Om man som lärare inte är villig att möta sina elever där de befinner sig så kommer man inte så långt med användningen av bild som språk. Eleverna kommunicerar dagligen med bildspråk, men inte genom oljemåleri. Jag menar inte heller att man bara ska behandla det som är mest aktuellt. Lagom av allt är bäst. Jag skulle, istället för att använda en trappa med en så tydlig hierarki över vad som är bra och inte, lyfta allt och hänga det som en girlang i taket.
